anka in reverse | esrever ni akna

Alla inlägg under januari 2011

ANNONS
Av Annakarin - 20 januari 2011 21:29

Just nu är det här en svår kategori. De som jag för bara ett par år sedan skulle skrivit om här har liksom flutit bort i periferin. Det beror inte på att jag inte tycker om dem fortfarande, för det gör jag, utan det beror på att vi allihop har flytt ut i stora lilla Sverige. Vi drog iväg och pluggade, först försvann Karin, sedan försvann Ida, sedan försvann jag, Patrik blev kvar men nu är också han borta. Någon annan stans. Vi ses inte så ofta längre.

Efter att ha bott ihop i två år så känns avståndet Lund-Sundvall och Uppsala-Sundsvall väääldigt långt. Nu är avstånden mindre, men ändå alldeles för långa.


Mina bästa vänner nu skulle kanske vara Martin och Caroline. Martin är min man också, men honom delar jag i princip allt med.

Caroline är bra på andra sätt, fina Caroline.


Jag har, och har haft, så många fiiina människor så jag kan inte välja. Varför ska man välja när man kan ha allihop?


Älskar er allihopa! Puss! 

ANNONS
Av Annakarin - 17 januari 2011 12:48

Jag vet att jag har misslyckats med denna utmaning, men jag kör hela i alla fall. Då lyckas jag ändå med det, trots att inläggen inte kommit vareviga dag.


Nu är klockan 12:47, det betyder att min dag inte ens har varat i tre timmar då jag vaknade väldigt sent.

Ändå har jag gjort många grejer. Jag har uppdaterat Örebro Universitets Spelförenings blogg. Jag har gått och köpt kaffe, yoghurt och snus på närbutiken och jag halkade inte en enda gång på vägen. Jag har pratat lite kort med I på MSN. Jag har också tankat ner loggor och lite annat från min mail. Jag har kollat facebook, där hände det inte något kul som vanligt. Det skulle väl vara Svahns beskrivning av ÖUSFs nya projekt. 


Nu ska jag dricka kaffet som jag köpte, eller i alla fall ett par skopor av det. Jag ska också äta lite av yoghurten. Sedan ska jag sätta mig med loggboken för höstens bästa kurs så att den blir klar. Samtidigt som jag gör det ska jag ragga människor till mässan på onsdag. 


Jag kommer nog inte hoppa ur mina mjukisbyxor förrän jag går och lägger mig ikväll. Jag gillar mina mjukisbyxor. 


   Här är f.ö en bild där jag har mina mjukisbyxor. Bilden är från första året på Teaterpedagogprogrammet, övningen heter Barriären. 


Över och ut. 

Av Annakarin - 11 januari 2011 22:46

Det är svårt att beskriva något obeskrivbart, inte ens orden "Jag älskar dig" innehåller innebörden av kärlek. Känslor kan inte sättas ord på, det är snarare bättre att sätta handling på dem. En blick, en kram, en kyss. Det säger mer än tusen ord om vad den som delar ut handlingarna känner. "Jag älskar dig" är bara ord, ändå säger jag de tre orden varje dag (jag kramas och pussas också).


Kärleken sitter i magen, inte i hjärtat. Den sitter inte i huvudet, för mycket tänkande förstör känslan.


Vi ser lömska ut, men egentligen är vi kära och pussas och kramas varje dag.


Kärlek kan också vara den känslan som finns mellan vänner, familjer och släktingar (och mellan annat knytt). Men jag skulle inte säga att jag är kär i mina vänner. Dem älskar jag. Att vara kär i och att älska någon är två olika saker. Att älska är djupare, på något sätt. Kärlek kan vara något som pirrar i magen i en vecka, en månad. Att älska någon gäller livet ut, oavsett om jag vill det eller inte. Det är inte valfritt. 

Av Annakarin - 10 januari 2011 20:30

Idag har jag ätit:


1. Kaffe med den sista skvätten mjölk i förpackningen

2. Två grova mackor med smör och ost

3. Pregokaffe med mjölk

4. En xtravaganzasoppa (grönsak) med lite peppar och örtsalt

5. En nyinköpt clementin

6. Chili sin carne med ris

7. Två små bitar brie

8. Kaffe med mjölk


Utan bilder blir ett sådant här inlägg ganska tråkigt.  

Av Annakarin - 8 januari 2011 16:40

Min mamma

Min kära mor heter Karin, hon är snart 62. En gång i tiden ville hon mest av allt bli syslöjdslärare, hon blev (så småningom) undersköterska istället efter 20 år inom vården. 

Min mamma kan låta elak, men är snäll nästan jämt. Utom när hon blir riktigt arg, då är hon farlig. 

När jag var 18 började jag jobba på mammas avdelning på ålderdomshemmet, det var först då jag började lära känna min mamma. Det där med känslor är inte högsta mode i vår familj. När man jobbar på ett sådant ställe så kommer man oundvikligt ganska nära alla man jobbar med, och min mamma och jag kom också nära varandra. 

När jag flyttade till Örebro för snart tre år sedan så började hon ringa, varje lördag ungefär samma tid för att kolla hur det var. Vi har liksom alltid klarat oss själva, eller i alla fall fått försöka klara oss själva innan mamma ryckt in. 

Min mamma är bra. 


Min pappa

Min käre far är nog en av världens största Elvis Presley-fans. Han lyssnar nästan bara på Elvis (lite blandat med alla de andra 50-talsrockabillygrabbarna). När han inte lyssnar på Elvis så fiskar han.

Ibland smyger pappa till mig pengar, utan att mamma vet om det. Det tycker jag är bra.

Jag och pappa är ganska lika, vi pratar inte om det inte behövs, nyser lika högt och så har vi ovanan att prata högt för oss själva. Vi har också musiken gemensamt, även om jag blandar ut de gamla 50-talarna med lite nyare grejer (som inte är, som i pappas fall, dansband).

Min far har ont överallt, men han klagar aldrig. Det är snarare så att han måste bevisa att han inte har ont, genom att göra saker som han egentligen inte orkar. Lägga nytt tak till exempel, som han gjorde i somras, fast han har ont och är höjdrädd.


Mina föräldrar är riktiga hjältar, de förlovade sig när de var 15-16 år och har hållit ihop tills nu. De har varit gifta i 42 år. Det är strongt gjort, inte många idag klarar av sånt.    

Pappa och min brorson Freddie, mamma i bakgrunden.  

Av Annakarin - 7 januari 2011 14:25

Pojken i frågas mormor bodde granne med oss och han och hans släkt var frekventa besökare hemma hos henne. Varje sommarlov var han där nästan hela tiden. Dessutom firade de sista april hos henne varje år. 


Han är tre år äldre än mig, pojken. När vi var små spelade åldersskillnaden inte någon roll, men när vi blev lite äldre, när han började på högstadiet och jag fortfarande var en liten plutt så slutade vi helt enkelt att umgås. 


Min mamma och hans mamma är barndomsvänner. De två hade stora planer på att vi skulle gifta oss, skaffa barn och köpa hans mormors hus så vi kunde föra släkten vidare på samma plats. Köpa huset hade inte gjort mig något, det såldes i höstas och jag hade tyvärr inte ett par miljoner över, jag tror inte att jag hade fått något banklån heller. Huset är inte renoverat sedan 60-talet, vilket är helt i min smak, dessutom finns det en ladugård där mina framtida hästar, grisar, får och kaniner kunde bo.


Ja, som ni förstår så lyckades inte våra mammors planer, han har en fin tjej och jag har en fin kille. Så kan det gå, med barndomskärlekar.  

Av Annakarin - 6 januari 2011 12:16

Jag har nog faktiskt inte presenterat mig på den här bloggen, inte på bloggen jag hade innan heller. Jag antar att det beror på att jag tror att det bara är mina närmaste som är intresserade av vad jag håller på med på dagarna. Men nu ska jag i alla fall göra ett försök. 


En presentation av mig skulle kunna innehålla skratt. Jag skrattar ganska mycket, ofta åt mina egna skämt (och såklart åt andras). Jag grubblar för mycket, ältar saker som hände för flera år sedan, det händer mer sällan nu för tiden att minnen kommer upp, men det är ändå lite störande att det inte går att släppa vissa saker och människor. 

Jag hickar en gång om dagen, minst. Jag måste ha nåt fel på diafragman eller nåt.


Jag tycker om ale, det är mumsigt. Jag tycker om att läsa biografier, helst om rockband eller musiker över huvud taget. Jag tycker om att sjunga. Jag tycker om teater. Jag gillar att titta på Morden i Midsommer och tänka att det är så England är (inte med så mycket mord, utan mer arkitektur, kullar och grönt gräs).


Jag bor i Örebro med min sambo Martin, han är fem dagar äldre än mig, jag är bitter. I Örebro läser jag om teaterpedagogik och ska snart börja skriva C-uppsats. Jag jobbar lite smått på ett ålderdomshem, för att dryga ut kassan.


Lite om mig, jag tycker att det är svårt att beskriva sig själv. För vad vet jag om hur jag beter mig - egentligen... 


  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se